Det här med att flytta till Amsterdam har varit lite utav en pärs. Allt började med att vi skulle åka tåg med Sj, antagligen säger det er ett och annat - En olycka sker och vi ska få åka ersättningsbuss från Sala till Arlanda.
Ersättningsbussen kommer förhållandevis ganska snabbt så vi känner oss lugna och säkra på att vi ska hinna till arlanda i tid. Kikar lite på klockan, funderar varför vi inte har kommit längre, inser att vi måste vara incheckade och ha lämnat väskorna på Arlanda om 60 min. 45 min kvar, rullar in i Uppsala där det är rusningstrafik. Ca alla på bussen ska krångla sig av och man känner svetten sippra fram bakom sminket.
När vi nästintill gett upp hoppet om att hinna till Arlanda i tid så ser vi skyltarna och lugnet börjar lägga sig.. tills bussen åker till fel terminal. 10 min kvar och vi får kuta runt på Arlanda för att komma till Terminal 5 och jag kan berätta att det var en prövning jag sent kommer att glömma. 20kg på ryggen. 20 kg i en stor klumpig väska släpandes efter mig och 10 kg i en lite mindre lila väska släpandes efter mig. Folk kollade på oss ungefär som om att vi var dumma i huvudet och hade rejäla problem med svettningar - man såg tankar på dessa människor gå ungefär såhär "Vafan är det för fel på dagens ungdommar, kan dom aldrig passa tiderna? Har dom hört talas om Absolut torr? Vem fan behöver sådär mycket packning?"
Väl framme vid Terminal 5 är det hur lugnt som helst vid Incheckningen, ingen kö till bagdroppen och vi kände att vi sprungit lite i onödan och det var allmänt pinsamt att svettas sådär mycket.
Säkerhetskontrollen och flygningen gick bra.. Flyget blev dock 15 min försenta då Herr Wilhelm inte tänkte dyka upp så dom fick lov att lassa av hans bagage och lagomt till dom hade gjort det så dök hett Wilhelm upp så dom fick lov att lassa på hans bagage igen. Tack Herr inrökta Wilhelm som satt och stank bredvid mig i 2h.
Landade, fick vårat bagae ( Vi var lite oroliga för det kändes ändå som om att oturen hade förföljt oss) så vi var allmänt glada. Klev på rätt tåg och hör och häpna - klev av på rätt ställe. Våran Buddy kom och mötte upp oss, hjälpte oss med den extremt tunga packningen och gav oss våra nycklar. Nu var klockan kanske 22.30 på kvällen och vi hade äntligen kommit till campus och tagit oss upp för det 2 trapporna till våran lägenhet. Jag får äran att låsa upp dörren.
Kändes otorligt bra tills jag kände mig patetisk då jag inte ens kunde få in nyckeln. Överlämnade till näste mann och efter mycket om och men konstaterade vi allihopa att vi inte kunde komma in i våran lägenhet. eeeh?
Vid det laget kunde vi inte annat än att skratta. Ska sådana här saker få hända? Hur svårt ska det egentligen vara att lämna ut rätt nyckel?
Utan lägenhet så började paniken stiga lite. Vi är ganska långt från stan, campuset ser ut som ett fängelse/ institut för psyksjuka och ingenstans att sova. Time to get creative!Våningen ovanför oss fanns en olåst lägenhet - såg väldigt obebodd ut så vi beslutade oss för att sova där en natt, i hopp om att ingen annan människa skulle komma in där mitt i natten med planerna på att bo där. En säng fanns i lägenheten men våran Buddy ägde en madrass så vi tog oss igenom natten.
På morgonen traskar Martina ned till "kontoret" och förklarar att vi kom igår kväll och att våran nyckel inte fungerade till lägenheten, vi hade ingenstans att sova. Jaha, ojdå var svaret hon fick och sen en helt annan nyckeln.
Martina säger att vi kommer tillbaka sen så att jag också kan få en nyckel och hon säger: jaa det bir bra det!
Ca 30 min senare står vi nere på kontoret igen, hon ser helt frågande ut när vi säger att jag ska hämta min nyckel, hon frågar om inte vi fick den när vi skrev under kontrakten och hon var allmänt frågande när vi förklarade att vi hade haft en Buddy som hade hämtat en nyckel och att vi skulle skriva på kontrakten idag.
Fittan bakom disken var allmänt otrevlig och sa att det får man minsan göra på huvudkontoret.. jag frågar lite försiktigt vart det ligger och hon börjar gorma om att vi måste skriva på kontrakten för att få en nyckel och en router.
Frågar ännu en gång vart huvudkontoret ligger och hon förstår ingenting. Efter mycket om och men får vi en adress och den där tjockisen bakom disken förväntar sig att vi ska hitta dit. jaha? Tillsist får vi en vägbeskrivning som var lite halvkass.
Går till Metron ( Ja, för alla som undrar så finns det metro i detta land trots att det ligger under havsnivå) köper biljett och martina inser att hon glömt plånboken, tillbaka till campus, upp för trapporna och sedan tillbaka till metron. Åka åka åka, byta till spårvagn och som tur är så förstår konduktören på en gång att vi ska till DeKey kontoret för att hämta nycklar. Vi ser väll antagligen väldigt exotiska ut här i landet.
På DeKey kontoret får vi inte bara skriva under våra kontrakt och få extranyckeln utan vi får även gå på ett informationsmöte som var anpassat för 12 åringar. Han som hade mötet betedde sig som en lekledare och förklarade allt in i minsta lilla detalj. Yippie, klockan är nu 12 och vi har varit vakna sedan kl 8 och fortfarande inte fått något annat i magen än några små klunkar vatten. Tålamodet börjar tryta. 3 sopgubbar försöker ragga upp oss. Alla restauranger säljer bara mackor. Ungefär kl 14.00 hittar vi en restaurang som säljer vanlig mat. Tack gode gud!!!
Mätta och glada börjar vi traska in mot reinbrandsplein eller vad den nu heter, kollar in ett helt Awsm gym som vi både blev as sugna att börja träna på. Drack en cappuccino och insåg att om vi ska hinna på bitterfittan på "kontoret" så måste vi åka nu, de stänger trots allt 16.00. 15.30 var vi utanför kontoret och då var det stängt. Ringde runt som idioter och tillsist svarade hon - för att sedan lägga på. tack. kul. Vid den stunden insåg vi ungefär hur beroende vi var av internet, det började krypa hela kroppen när vi såg framför oss att vi inte skulle ha tillgång till internet på flera dagar.. Ja vell tänkte vi och traskade vidare, tänkte att vi behöver ju faktiskt lite mat också. Frågar lite snällt en annan utbytesstudent vart man hittar närmsta supermarket och hon är halvkass på engelska så vi chansar och går dit vi tror att hon menar. 10 min promenad skulle de vara till Jumbo supermarket. Efter 10 min känner vi oss osäkra och frågar om vägen, han har ingen aning om vad Jumbo är men säger att det finns ett AH 15 min bort. Efter en liten omväg hittar vi äntligen AH och får handla mat. Det blev ganska tugnt men det var bara att traska 25 min hem igen.
När vi kom hem till våran lägenhet, som Btw, inte har något ordentligt golv utan betonggolv så var vi så trötta och sugna på internet så vi stal en router från rummet där vi hade sovit. Tada. Internet fixat. Amsterdam kommer göra min kriminell. Nu är allt uppackat och ja, man hade önskar att standarden hade varit högre och att det hade funnits ett ordentligt golv, men det känns trots allt ganska bra! Nu bjuder martina mig på lite middag så nu ska jag lägga ned. Jag återkommer!
